<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0">
<channel><generator>iloblog 1.0</generator><title>Kally&amp;Birger Handstickade mössor Feed</title><link>http://blogg.kallybirger.com/</link><description>&lt;b&gt;Malin, designer och ägare av  web-butiken&lt;br/&gt;&lt;/b&gt;&lt;b&gt;&lt;a href=&quot;http://www.kallybirger.com&quot; target=&quot;_blank&quot;&gt;http://www.kallybirger.com&lt;/a&gt;&lt;br/&gt;&lt;/b&gt;&lt;br/&gt;</description><item><title>Tulomarket</title><link>http://iloapp.kallybirger.com/blog/blogg?Home&amp;post=2</link><description><![CDATA[     Den 13 Maj mellan kl: 11-18 hittas vi på Kungsholmens egen streetmarknad.  Gatorna fylls då av områdets alla trendiga butiker som ger sig ut på gatorna med bord och bjuder på fest hela dagen!  Vi är självklart där och säljer våra mössor och firar in att sommaren är på väg.  Priset är endast 250 kr istället för de vanliga 349 kr. Nämner du att du sett denna bloggsida så är ditt pris endast 200 kr.  Bjud med alla du känner och strosa runt denna dag på Fridhemsgatan.  Hoppas vi ses där! 
 ]]></description><pubDate>Mon, 16 Apr 2012 19:16:23 +0200</pubDate><category>Maj</category></item><item><title>Situation medmänniska</title><link>http://iloapp.kallybirger.com/blog/blogg?Home&amp;post=1</link><description><![CDATA[  Det har varit kallt idag, riktigt
kallt! Så där kallt att det isar in i benmärgen, det spelar ingen
roll att långkalsongerna sitter där under jeansen, eller att den
varma ulliga halsduken är hårt åtknutet runt hals och öron, det
är fortfarande riktigt kallt. Jag skyndar mig den korta promenaden
jag har från jobbet in i pendeltåget. Drömmer mig några timmar
in i framtiden när jag kommer att ligga i ett varmt väldoftande
skumbad och så smått återfå känseln i mina tår och fingrar!
Längtar! Mitt hem är min borg, utan mitt varma sköna bad, min
mjuka soffa och min underhållande tv blir vardagen inte lika mysig,
speciellt inte under vinterhalv året. Som de flesta andra stadsbor
som delar pendeltåget jag nu sitter på så är vintern jobbig, kall
och för jäklig. Vi vill gärna ta några veckor utomlands, för att
få värmen och ljuset. Vi lyxar lite extra med god mat och mustiga
viner, surdegs bröd från Gateau. Vi köper smågodis på fredagar
och myser med familjen. Vintern är hemsk men på något sätt så
gillar vi den, det är mysigt, vi får tända ljus och hålla oss
inne.  Pendeltåget närmar sig Kallhäll, min
station, äntligen! Jag riktigt känner det varma vattnet omsluta
mig, snart snart...Jag sneglar ut genom fönstret och skumbads bilden försvinner snabbt när jag skymtar till ett tält i den
lilla skogsdungen som skiljer Kallhäll och Jakobsberg åt.Utanför tältet står en cykel, det
hänger några trasmattor på ett dåligt upphängt rep och precis
när tältet försvinner ur mitt synfält skymtar jag till en skepnad
som stiger ut ur tältet! Det är en man, hinner se ett par 
torgvante beklädda händer och en bit av ett par trasiga jeans
innan tåget passerat. 
 Mitt skumbad kändes inte längre så
viktigt. De få minuterna som återstod av min resa gick helt åt att
fundera på , vem är mannen, vad göra han, vem känner han, vem
älskar han och vem blir han älskad av? Vad gör han en fredag som
denna utan fredagsmys och varmt skum bad, utan dessa viner och
utlandssemestrar, utan Gateau och utan ett hem? För han handlar väl
inte på Gateau? Tanken på att leva utan detta får min mage att
bilda en stor klump. Jag vill bjuda hem denna man, han kan väl bo i
gästrummet? Det skulle väl inte spela någon roll? Min kille är ju
social och öppen så honom behöver jag inte änns fråga. Vad som
än fått honom att hamna där han nu bor är för mig helt
ointressant, jag kan inte i min vildaste fantasi sätta mig in i hur
det skulle vara att gå runt i hans trasiga skor. Klumpen växer lite
till. Nu har det även hunnit bildats en ilska där inne i klumpen!
Hur svårt kan det vara att bygga ett hus där alla utan hem kan bo?
Hur svårt kan det vara?! 
 Tåget stannar, jag är fast i mina
tankar av ilska, sorg och skam så precis innan dörrarna slår igen
klämmer jag mig ut. Jag har glömt bort den där kylan som
för bara någon minut sedan var det enda som bekymrade mig, det
blev helt plötsligt så oväsentligt. Min lilla kyla, herregud
vilken bagatell. 
 Väl hemma sätter jag på min dator
som matchar min övriga inredning i min väl möblerade varma
trerummare med balkong och surfar in på  http://www.situationsthlm.se/Prenumeration/PrenumeraNod/  fyller i formuläret under  prenumerera  och skickar iväg. Sedan går
jag och fyller upp mitt badkar. 
 
 Det kan verka som en droppe i havet men
det är i alla fall en droppe. Gör det du kan för någon annan, har
du ett företag får du även din logga tryckt i tidningen om det
avgör saken.     
 ]]></description><pubDate>Sat, 11 Feb 2012 18:35:00 +0100</pubDate><category>Februari</category></item><item><title>Brasilien</title><link>http://iloapp.kallybirger.com/blog/blogg?Home&amp;post=0</link><description><![CDATA[     Web-butiken
slog upp dörrarna för första gången här i veckan och fler och
fler hittar hit. Är mycket smickrad över hur många jag ser på
stan som bär mina mössor och jag hoppas att det blir ännu fler nu
när beslutet om en egen nätbutik blivit verklighet. Kommer
fortsätta sälja mössorna hos återförsäljare så dit kan ni
alltid gå för att prova och se om ni tycker om dem, web-butiken
kommer att vara öppen året runt och här finns fler färger än hos
återförsäljarna. Har ni hittat till butiken och kanske redan gjort
ett inköp, tipsa gärna era vänner och ett Gilla på Facebook är
mer än välkommet! 
 
  
 
 Första
inlägget här på bloggen blir en hyllning till Brasilien, landet
där vi valt att tillverka våra mössor. Är just hemkommen från en
fyra månader lång resa genom mer eller mindre hela landet, jag har
mötts av många leenden och varma generösa människor. För mig är
Brasilien långt ifrån ett av världens farligaste länder som vi
ofta hör det presenteras som här hemma i Norden. Det är min tredje
resa hit och det som förvånade mig mest den första gången var hur
lugnt och civiliserat allt var. Hade förväntat mig galen trafik och
folkmyller på gatorna och som så många andra var jag noga med att
ta av mig klocka och ringar innan jag steg av planet. Men inget av
detta skulle jag idag välja att använda för att beskriva de
Brasilien jag nu känner. Landet skiljer sig oerhört åt beroende på
vilket väderstreck du befinner dig i. Södra delen förväxlas utan
tvekan med vilken nordeuropeisk stad som helt, här strosar du runt
på gatorna, åker tunnelbana och ingen tittar åt ditt håll mer än
om du glömt dra upp gylfen efter ditt toalett besök. Här är det
nämligen inget speciellt att vara blond och blåögd. Nordöstra
delen av landet är mindre utvecklat, här går allt lite
långsammare, stränderna är lite längre och caiperinhan lite
starkare. Man stressar inte i onödan här och dagarna flyter på i
sin gilla gång utan att mycket ändras. Det är varmt och blåsigt
nästan året runt vilket lockar många surfare från hela världen. 
 
 I
Sao Paulo trakten ökar tempot markant och stressen gör sig påmind.
Här gäller det att vara mer på sin vakt och hålla ett öga på
handväskan. Men jag börjar nu fundera på om denna rädsla för att
bli rånad och skjuten bara är ett ont rykte som följer detta gröna
land vart det än nämns? Antar att det är sådana historier som
folk kommer ihåg och som är intressanta att berätta om när du
kommer hem från din resa. Men vad mer kan du förvänta dig av en 22
miljoner stad? Det händer mer här, absolut, men ingenting att vara
orolig för eller välja att resa till ett annat land för. Observera att jag pratar utifrån en turistvinkel, är väl medveten om de svårigheter gällande fattigdom och den politiska situationen som här råder men det blir ett helt annat inlägg. Jag håller mig till det jag själv upplevt! 
 Min
sambo är född och uppvuxen här så när jag visste att vi skulle
spendera en längre tid i landet fraktade jag med mig garn och
knappar till Valinhos där hans föräldrar bor. Det är en mindre
förort till Sao Paulo stad. Här träffade jag på en syjunta
bestående av kvinnor i alla åldrar. De är alla medlemmar i denna
Mothers Club som ni ser på bilden, så jag knackade på och frågade
om de var intresserade av att sticka mössor åt mig. De tar med sig
garn hem, stickar när de har tid över och lämnar sedan in de
färdiga mössorna på klubben igen. Varje person har sitt sätt att
sticka på så därför är ingen av mössorna den andra lik. Jag har
försökt att få ungefär samma storlek på alla mössor men som ni
kanske märker skiljer de sig åt ändå. Men det får bli charmen
och beviset på att vi faktiskt handstickar alla våra mössor! 
 Den
extra inkomst som stickandet ger dem gör att de kan unna sig saker
som de annars inte kunnat. Några av kvinnorna berättade för oss
att de nu gått till tandläkaren och anda att de köpt skolböcker
till sina barn. Prima tycker vi! 
 Vi
håller tummarna för en kall vinter och en sval sommar så att vi
kan sälja fler mössor och bidra med fler tandläkarebesök och
inköp av skolböcker i Brasilien. 
  
 
 Malin 
  
 
 ]]></description><pubDate>Fri, 13 Jan 2012 02:35:31 +0100</pubDate><category>Januari</category></item></channel>
</rss>
